ta vara på varje dag, den kommer inte i repris
en söndag, är det bästa dagen på hela veckan. när veckan har varit helt full proppad men saker som ska göras hit och dit och det vankas jobb och det är skola tidigt på morgonen och det är projekt man ska göra och fullt upp ska det vara. är söndag, det absolut bästa dagen!
jag vaknar upp bredvid en pojke som luktar för gott för att vara sant, själv vaknar man upp med det största ruffset man någonsin kan föreställa sig men att då denna pojke säger att, du är som finast när du just har vaknat. men när det är söndag får man ligga och dra sig i sängen, man får ligga och bara mysa. en dag där knappt ingenting är bestämt. en dag där man kan bara va.
jag vill att denna dag ska gå i repris.
vad glad jag är och se dig, sa han
det är en väldigt tidig höstmorgon, jag vet kära vänner det är höst. snön har även kommit till oss fast i norra delen av sverige -lappland. och även fast många tro sig tycka att sommaren inte ska ta slut så tycker jag om höstens kyla, den påminner mig om förra året. känslan i magen förra året, då det var frost på marken och luften kändes så lätt att andas in. känslan av ett lyckorus som flög genom hela kroppen...
det var då jag precis hade kommit hem från en underbar helg i stockholm, jag hade tillbringat flera timmar på en nattbuss som dränktes av tårar fallande ner mot kinden, bland massvis med olika människor som var på väg någonstans. det var höst, jag var glad men kände ändå den där oron i magen, oron av att bli sårad ännu en gång.
sedan hände det något för precis ett år sedan bestämde sig den här fina pojken att boka en tågbiljett och tillbringa flera timmar sittandes i en sittvagn bara för att visa mig att jag var ett första hands val. ingenting hade hänt mellan oss utan det var just att det skulle kännas bra i början. jag minns den känslan av att veta att han bokat biljetten som förde honon till norra delen av landet och att om en vecka skulle han sitta bredvid en. det var både en orolig känsla men samtidigt så började de finnas fjärilar i magen bara för att allt var så spännande..
efter en sommar, efter en helg, efter flera absolut för långa telefonsamtal, efter en veckas väntas, så stod han på den platsen där jag har gått förbi flera gånger, han var i samma stad, han andades samma luft som jag, han hade ett leende på läpparna och det första han sa var att - vad glad jag är och se dig!
When tomorrow comes, will you be there?
det händer mycket just nu, kroppen känns olikt men det går mot bätte tider. det susar i kroppen och vänner är nog det bästa som finns, nej vänta det är det bästa som finns. ni är så fina jag är så glad och tacksam över att ha er, ni gör så det sprids ett lyckorus genom hela kroppen när vi ses!
när livet känns hårt, tänker man i olika banor om hur och var och varför det är som det är. man känner sig osäker för att man bara är det där lilla flickan, flickan som ler för att livet känns så otroligt bra. flickan som har funnit sin pojke, flickan som har den där personen som vaknar upp och det första personen säger är att han är så otroligt glad över att det är henne han vaknar upp med varje morgon. men flickan är rädd att allt det fina hon har just nu kanske ska mynna ut..eftersom varför är det just hon som ska ha det perfekta sagolivet. varför är det just hon och inte den andra flickan.
varför jag har det där leendet på läpparna är för att jag är lycklig och jag vill visa hela världen att jag är så lycklig. ni gör mig lycklig, bara att ni är där gör mig lycklig. och du gör mig lycklig. ni är det bästa som har hänt mig och du är det bästa som har hänt mig!
foro: Josefin
andra tankar
jag har börjat skriva inlägg om och om och om igen...men det blir aldrig någon publicering...vet inte varför men ibland så är det för mycket grus på vägen för att kunna komma fram. Även fast det har varit sommar nu och då ska man inte behöva använda så mycket grus..
Det brukar bli framåt hösten, allt svårare när det börjar bli halt och då kommer gruset smygandes fram..
detta år har det inte varit något grus, bara några enstaka gruskorn och jag har aldrig hamnat på grusvägen, så jag har inte fått något grus i skorna! Jag har till och med varit barfota och det har känts helt underbart! men som det känns nu, så har gruset kommit tillbaka...
för min del längtade jag till hösten, längtade till att få sitta och dricka te, känna en varm famn kring sig, gå hand i hand med stickade vantar..känna den friska höstdoften, se löven gulna och faktiskt få en liten rödare ton. leka runt och busa bland löven, och sitta i uterummet med en filt omlindat kring sig och sedan se en fin person komma in med en kopp te och man blir sittandes i timmar och bara prata...men min höst börjar med grus i skorna..
det är väldigt bra att man börjar slappna av, men ska man slappna av för mycket?
